"Chockerande fucking löjligt makalöst bra!"

Bruce-recensenterna verkar inte bara vara direkt tagna från ett Bruce-Fanzine, de klarar inte svenskan speciellt bra heller. Anders Nunstedt tyckte första Springsteengigget var "chockerande bra". Alltså, Nunstedt, chockerande betyder att man upprörs på ett negativt sätt, att någon väcker anstöt. Det enda som kan ha en chockerande effekt vad gäller Springsteen är hur Expressen kan skicka en så skrattretande förutsägbart okritisk recensent som Nunstedt, eller vad gäller Aftonbladets Markus Larsson, till en Springsteenkonsert.
Deras Bruce-idolisering för tankarna till Nordkoreas hyllning av sin diktator. Ser man sedan klippet på Bruces version av "Who Stops The Rain?" där han sjunger surt och med en röst som inte fixar det utan spricker blir likheterna mellan Nunstedt & Co och nordkoreanerna (i allafall de som ses på tv eller youtube) påfallande.

Visst mått av farlighet, som sig bör i rocksammanhang, finns inte hos Bruce. Så då får man väl hitta på något. Markus Larsson får till det: "...Bruce inleder ‘No surrender’ genom att gnugga och pressa gitarrsträngarna mot mikrofonstativet. Missljuden får öronen att packa ihop och gå hem."
Nej Markus, han slår ett ackord och skakar lite på gitarren, men en sak verkar i allafall stämma; dina öron packar ihop och går hem. De är väl trötta på att höra en femtioelfe repris från Bruce och E Street Band. Din hjärna kan dock ta det lugnt, väl medveten om att tidigare recensioner också kan repriseras.

By the way, Markus Larsson lyckades ju reta gallfeber på Keith Richards härromsisten genom att dissa Stones konsert på Ullevi ner till fotknölarna. Lite kul, men det säger nog, trots allt, mer om Larssons förmåga som recensent än Richards stingslighet. Stones lät precis som låtit de 20-30 senaste åren. Tröttsamt och ointressant i och för sig men varför hacka på Stones och hylla Springsteen när det är exakt samma sak med honom? Stones är ju ändå lite mer rörliga; inte ständigt och jämt samma avslutningslåt till exempel. Stones publik är också lika entusiastisk som Springsteens så det är heller ingen värdemätare.

Ska man gå efter publiken så skulle Marilyn Mansons konsert på Scandinavium senast fått alla superlativ i betyg som Springsteen prenumrerar på. Mansons öppningslåt hade nog inte bara fått Markus öron att "packa ihop gå hem" utan även fått med sig hela honom hem också. Och Nunstedt, som anser sig ha koll och tyckte Bruce öppning med "No Surrender" vara det hårdaste han hört Springsteen leverera, hade nog, med skägget stående på ända, fått revidera ordet "hårt" i rocksammanhang.

Nä, låt Björn Wiman, som utan besvär köpte en Bruce-biljett på rea utanför arenan, ta över recenserandet istället. Han verkar både ha sans, balans och öron i behåll; "Givetvis har Springsteens blivit sämre..."
För övrigt, ingen skugga på Bruce, he seems like a decent guy.

PS. Vill ni behålla Anders Nunstedts och Markus Larssons beskrivning av Springsteen som lite farlig och hård, se INTE videoklippet av "No Surrender". DS.

Dancing In The Dark

Tja, gott folk (om det nu finns några som läser det här), då var det dags igen. The Boss in town. Och då är det ju också dags för alla proffstyckare att lägga bort objektivt omdöme och hänryckas, försiktigt uttryckt. Dock inte, som sig bör i dessa mellan hägg och syréntider, av blomsterprakten utan av ett gäng allt rundare gubbar som tydligen vet hur man kan leverera nostalgi. Samma förpackning år efter år efter år. Inget fel i det, i och för sig. Lite tut i luren, rusk på axeln och proffstyckarna gråter sina tangentbord hala av lyckotårar.
Man kan följda allt minut för minut, det är livebildextra och, gu'bevars, expertkommentarer (experterna är de som sitter och lipar av lycka eller slår knut på sig själva in search of ridiculous headlines). Man skulle kunna tro att det handlade om att man landade på Mars eller liknande och inte samma gamla tre (OK, kanske fyra då) ackordslåtar spelade för femtielfte gången av allt gaggigare gubbar. På tal om Mars; Is there life on Mars?